Artiklar
Det var varmt redan kl 10:00. Termometern utanför vårt lägenhetshotell Veronica i Votsalakia visade 32 grader när vi fyra påbörjade vår vandring emot Pythagoras grotta. Vår lilla expedition bestod utav två par och samtliga mellan 24- 28. Vi hade laddat med en rejäl frukost och vi bar med oss sex liter vatten och en massa gelébjörnar att ta till om energin började tryta. Om vi tyckte det var varmt nere vid havet i Votsalakia var det inget emot temperaturen i dalgången mellan bergen. När vi vek av ifrån den asfalterade huvudvägen in på lansvägen som ringlade sig mellan bergen slog den varma luften emot oss som en kompakt vägg.
Naturen var storslagen och såhär efteråt minns jag lugnet jag upplevde av att vandra i oliv- och pinjeträdslundarna i dalgången. Vi passerade några äldre kvinnor och män som plockade oliver och staplade korgarna på en åsna vid vägen. Vi kom högre och högre upp. Det var ansträngande att hela tiden vandra uppåt och vi fick ofta ta små vätskepauser i den lilla skuggan som bjöds ifrån krokiga tallar längs med vägkanten. Tallarna växte dock allt mer glesare och luften framför oss dallrade i hettan. Vi närmade oss foten av berget. De sista 200 metrarna var tunga, ganska branta och ingen skugga bjöds. Väl framme vid foten av berget såg vi att det låg en liten skuggig terrass där olika drycker serverades. Vi laddade dock upp inför vår grottfärd med mer vatten och gelébjörnar. Vägen uppför berget bestod utav gamla slitna trappor. Sista biten upp var trapporna vitmålade och mycket branta för att inte tala om slitna och hala. Väl uppe såg vi ett litet kapell och en helt fantastisk utsikt.
Men skulle det inte vara en grotta här också? Efter att ha njutit av utsikten en stund gick vi lite småsnopna ner igen. Vi hittade en skylt med en vägbeskrivning och upptäckte att vi inte alls hade varit nära grottan. För att komma till grottan skulle vi ha avvikit ifrån trappstigen in på en mindre stig. Vi bestämde oss för att vi inte hade tagit oss såhär långt för att missa grottan. Det var bara att samla krafterna för att bege oss upp igen. När vi kommit en bit upp hittade vi en liten, smal och stenig stig som inte var helt lätt att upptäcka. De var brant ner, stenarna rullade och man fick se upp så att man inte trampade snett. Stigen tog slut och istället ledde röda markeringar upp i en brant stenvägg. Vi förstod då att vi skulle bli tvungna att klättra sista biten. Jag kände mig förvånad över hur brant och högt det var. Vi fick hjälpa varandra upp. En fick vara där uppe och dra de andra och en nedanför som kunde guida en vart man kunde sätta fötterna. Det är tveksamt om man hade klarat att klättra ensam. Väl uppe kikade vi ner i en djup ravin, känslan var hissnande.
Nu såg vi grotthålet, halvt dolt bakom kronan av ett fikonträd. Det blev lite klättring även de sista metrarna. Väl uppe i grottan möttes vi av ett svalkande mörker. En aning ljus silades in genom ett stort hål, som när vi kikade ut genom, såg hela vår vandringsväg genom dalgången ända ner till det turkosa havet. Det var minst sagt fantastiskt att se. Att klättra ner var dock såklart ännu svårare än upp och vi fick i princip hissa ner varandra. Nu var vi även ganska trötta så vi fick vara noga med var vi satte fötterna, det var lätt att man sladdrade till med de trötta benen. Vägen genom dalgången var som en ända lång nedförsbaka och det frestade på i benen. I vissa nedförsbackar gick vi t.o.m. baklänges för att spara knäna. Väl framme i vårt Votsalakia konstaterade vi att vi hade druckit upp vart ända droppe av våra sex liter vatten vi burit med oss och jag tror egentligen att vi hade behövt få i oss ännu mer vätska. När våra fjorton dagar på Samos var slut kunde vi skrattande slå fast att vi hade valt den absolut hetaste dagen för vårt lilla grottäventyr.
Posted by Administrator on Sun, 26 Sep 2010
tags:
I mitten av september anländer jag, mina systrar och vänner till den vackra hamnen Katapola på Amorgos. Vi har tagit oss från Santorini med speedboat och som vanligt vid landstigningen av en ö så börjar sökandet efter boende och som vanligt så bestämmer vi oss för att inte hugga första bästa rumraggare nere vid hamnen utan vi vill gå runt och leta. Detta visade sig vara svårare än vi trott då många låg och vilade i värmen eller var ställen stängda eller fulla.
Tillslut hamnar vi på Pension Big blue som ligger i etapper byggt på höjden med många trappsteg upp till receptionen som ligger högst upp. Det visar sig vara värt slitet att gå upp för vad som då kändes som en miljon trappsteg för i receptionen sitter en trevlig liten Grek vid namnet ”Phanis” som välkomnar oss in och bjuder på choklad. Förutom väldigt god choklad så erbjöd han bra priser på rummen och vi fick ett stort rum utan kök lite längre ner i komplexet med löfte om att få 2 rum med kök så fort något skulle bli ledigt längre upp med fantastisk utsikt.
Efter en natt i rummet utan kök och utsikt så blir vi mycket riktigt uppgraderade. Det visar sig vara värt väntan och vi får två fina rum högre upp med fantastisk utsikt över hamnen. Phanis lovar oss också ett kök i andra rummet ”promis you big kitchen”. Och vi fick nästa dag en ”stor” kokplatta… hmm.. stort kök?.. tja.. beror ju på vad definitionen av stort kök är. Köken fungerar ändå klockrent och hans gästvänlighet gör att man absolut inte vill klaga. Vad behöver en backpacker mer än en platta för att koka pasta ändå? Att vakna på ”Pension the big blue” och gå ut på balkongen för att inta sin frukost med utsikt över vad jag skulle kalla greklands vackraste hamn; Katapola, är verkligen härligt och storslage. Vattnet är klarblått/turkost, vädret är härligt och livet är helt enkelt underbart.
Solen skiner och det allt är perfekt för att ta en snorkeltur. Amorgos är ön skapad för snorkling med ett fantastiskt vatten med en oerhört bra sikt. Det är inte konstigt att filmen “det stora blå” delvis spelades in på just Amorgos. I filmen får man följa två vänner som tävlar om vem som kan fridyka djupast. Filmen är från 1988 och gjorde att Amorgos som resemål blev mer uppmärksammat. På västsidan av hamnen ligger en pub som varje kväll kl 21.00 visar den berömda filmen. Att sitta där vid det stora blå och titta på det stora blå med en kall öl i handen i sällskap av vänner är en riktigt härlig känsla. Att se filmen på plats efter att ha varit några dagar på Amorgos gör att man känner igen miljön i många scener. Bla. Är det kända klostret ”Panagia Chosoviotissa” och skeppsvraket “Olympus” med i vissa scener.
Amorgos har en mängd olika ställen som är perfekta för snorkling. Personligen gillade jag ”Maltezi beach” skarpt. Klipporna innan stranden är härliga att hoppa och dyka ifrån och vattnet är fantastiskt klart. Här finns också gott om olika fiskarter att kolla på. Att ta med sig lite bröd på snorkelturerna kan rekommenderas, strö lite smulor i vattnet och fiskarna samlas tätt och du får en fantastisk syn. Amorgos erbjuder också lite mer äventyrlig snorkling i form av grottor, här är sikten självklart inte så bra men runt omkring är det fantastiskt klart. Snorkl runt i grottorna är en spännande känsla. Man får dock passa sig om det blåser mycket då vågorna lätt kastar in en i närmsta bergvägg.
Det är inte bara vattnet på Amorgos som är vackert, Själva ön är också en av Greklands mest vackraste öar och gjord för dagsutflykter. Om man gillar vandring så kan jag varmt rekommendera att gå på några av öns många vandringsleder. Många stråk ger fantastiska vyer över Medelhavets blå vatten. Ett stenkast från Katapola ligger “Minoa” -lämningar, dessa lämningar är som förstått från minoa-tiden och uppifrån bergen får du en fantastisk utsikt över Katapola. Här tog jag min livs finaste joggingtur, trotts de många backarna och varma vädret så gav omgivningen en så mycket energi att jag aldrig ville sluta springa.
En av Amorgos största sevärdigheter är klostret ”Panagia Chosoviotissa” som ligger ovanför ”Agia Anna”. Klostret är öppet för allmänheten, men tänk på vad du har på dig. Som vanligt gäller vårdad klädsel med täckta armar, kvinnor bör ha lång kjol eller klänning. I klostret kan du få smaka deras klosterlikör som är en söt persikolikör som smakar väldigt friskt.
Vraket av Olympus bör även skådas, men området runt såg, iaf när vi var där, tyvärr ut som en soptipp med extremt mycket bråte runt omkring. Här får man passa för var man sätter fötterna så man inte skär sig på rostiga spikar eller dylikt. Det finns heller ingen naturlig väg ner till vraket utan man får ”sick sacka” sig neråt längs sluttningar med taggiga växter.
Förutom kloster, ruiner och gamla båtar så finns det många fina byar att besöka. En utflykt bör absolut göras till den charmiga byn Chora. Här tillbringade vi en heldag på olika cafeer och tavernor. Chora är en fantastiskt vacker och charmig by och absolut min favorit by i Grekland. Känner man inte ett lugn här så vet jag inte vad som skulle kunna göra en mer avslappnad. Förutom Chora så finns minde byar men än lika charmiga. Langada, Potamos och Tholaria ligger i bergen ovanför Amorgos största by Egiali.
Posted by Administrator on Sat, 25 Sep 2010
tags:
Okej, då är det dags att skriva om vandringen upp för Mount Zeus. Mount Zeus ligger på ön Naxos och är med sina ca 1 010 meter högt, Kykladernas högsta berg. För att sätta det i relation till något svenskt så är Kebnekajse 2 104 meter högt, alltså ca dubbelt så högt som Zeus. Inför vår vandring så förberedde oss genom att läsa i guideboken ”Willmaguide GREKLAND Ö-luffa” som innehåller ett kort avsnitt om just Mount Zeus. En liten reservation dock för att Zeus grotta inte alls ligger om man går från Ag Maria som det står i boken.
Det finns två vandringsleder upp för Zeus, en lite svårare och en enkel. Vi valde den branta vägen upp med ”start” vid Aria spring och så ett besök i Zeus grotta på vägen upp och den planare och enklare vägen ner. Vi ställde vår lilla hyrbil vid Ag Maria, ett litet kapell vid bergets fot vid Danakos. Här tänkte vi att vi skulle avsluta vår vandring och att vi då, när vi skulle komma ner trötta och slitna från bergsvandringen, skulle slippa gå igen. Bestigningen började med en promenad till startplatsen, Aria Spring. Bara detta var en vandring, mestadels på asfalt men också genvägar över steniga och snåriga sluttningar, på kanske ca 3 km.
Vid foten av berget ligger alltså källan Aria Spring. Här rinner färskt vatten och det är så rent att man faktiskt kan dricka det. Detta kan vara ett bra ställe att fylla på vattenflaskorna med det klara isande vattnet. Efter en stunds vandring kommer man sedan till Zeus-grotta. Detta är inte grottan där Zeus sägs ha gömts utan detta är en grotta där han dyrkades. Zeus grotta är inte jättestor och inga gångar att gå i utan det är helt enkelt ett stort hålrum i det mäktiga berget. För att se något inne i grottan så rekommenderar jag en bra ficklampa! Jag hade en liten dålig med mig som inte lyste upp nånting. Solljuset räcker in en liten bit men sen blir det kolsvart mot grottans inre väggar. Så vill du inte vricka fötterna när du ger dig in i grottan så ta med en bra ficklampa, om inte annat för att det är kul att kunna se den fantastiska grottan.
Efter Zeus grotta fortsätter vandringen mot toppen. Vägen följs enkelt genom att följa de snitslade spåren av stenrösen en del är blåmarkerade, andra inte. Vissa av dom kan vara svåra att se, men om man stannar och kollar upp så ser man dem ofta mot himlen som ger en bra kontras till skilland från det steniga landskapet då man stirrar rakt ner i backen. Men jag har svårt att tänka mig at man kan gå fel här… gå uppåt och framåt och du kommer till toppen förr eller senare. ? Sista biten är som att vandra i ett stort stenröse. Därför är det bra om man inte är alltför trött här då det är viktigt att lyfta på fötterna, annars är det lätt att snubbla eller vricka till en fot här också. Men tar man det lugnt så är det ingen fara, och det finns ingen anledning att stressa upp för berget utan bättre att njuta av de fantastiska miljöerna som erbjuds hela vägen upp till toppen. Väl uppe möts man av en faaaantastisk utsikt över Naxos. Här står ocskå ett stenmonument med en gästbok i en hålighet. Här har mängder med turister tagna av utsikten skrivit något till berget på en mängd olika språk.
Totalt tog vår strapats ca 5 timmar… men då gick vi en del innan bestigningen började samt var uppe på toppen i minst en timme och bara njöt. Så en halvdag får man nog iaf. avsätta för detta lilla äventyr. Det är ingen svår vandring utan lämpar sig för det flesta och du behöver absolut inte vara någon atlet för att klara det, kanske om man har riktigt dåliga knän som det kan vara jobbigt då underlaget ofta är ojämnt. Utrustning som behövs är bara ett par sköna skor, bra ficklampa (om man vill kunna se nått i Zeus grotta) samt vatten; ca 3 liter vatten bör man nog ha med sig, beroende på hur varmt det är.
Posted by Administrator on Sat, 25 Sep 2010
tags:
