Vandring till Pythagoras grotta - Samos

Det var varmt redan kl 10:00. Termometern utanför vårt lägenhetshotell Veronica i Votsalakia visade 32 grader när vi fyra påbörjade vår vandring emot Pythagoras grotta. Vår lilla expedition bestod utav två par och samtliga mellan 24- 28. Vi hade laddat med en rejäl frukost och vi bar med oss sex liter vatten och en massa gelébjörnar att ta till om energin började tryta. Om vi tyckte det var varmt nere vid havet i Votsalakia var det inget emot temperaturen i dalgången mellan bergen. När vi vek av ifrån den asfalterade huvudvägen in på lansvägen som ringlade sig mellan bergen slog den varma luften emot oss som en kompakt vägg.

Naturen var storslagen och såhär efteråt minns jag lugnet jag upplevde av att vandra i oliv- och pinjeträdslundarna i dalgången. Vi passerade några äldre kvinnor och män som plockade oliver och staplade korgarna på en åsna vid vägen. Vi kom högre och högre upp. Det var ansträngande att hela tiden vandra uppåt och vi fick ofta ta små vätskepauser i den lilla skuggan som bjöds ifrån krokiga tallar längs med vägkanten. Tallarna växte dock allt mer glesare och luften framför oss dallrade i hettan. Vi närmade oss foten av berget. De sista 200 metrarna var tunga, ganska branta och ingen skugga bjöds. Väl framme vid foten av berget såg vi att det låg en liten skuggig terrass där olika drycker serverades. Vi laddade dock upp inför vår grottfärd med mer vatten och gelébjörnar. Vägen uppför berget bestod utav gamla slitna trappor. Sista biten upp var trapporna vitmålade och mycket branta för att inte tala om slitna och hala. Väl uppe såg vi ett litet kapell och en helt fantastisk utsikt.

Men skulle det inte vara en grotta här också? Efter att ha njutit av utsikten en stund gick vi lite småsnopna ner igen. Vi hittade en skylt med en vägbeskrivning och upptäckte att vi inte alls hade varit nära grottan. För att komma till grottan skulle vi ha avvikit ifrån trappstigen in på en mindre stig. Vi bestämde oss för att vi inte hade tagit oss såhär långt för att missa grottan. Det var bara att samla krafterna för att bege oss upp igen. När vi kommit en bit upp hittade vi en liten, smal och stenig stig som inte var helt lätt att upptäcka. De var brant ner, stenarna rullade och man fick se upp så att man inte trampade snett. Stigen tog slut och istället ledde röda markeringar upp i en brant stenvägg. Vi förstod då att vi skulle bli tvungna att klättra sista biten. Jag kände mig förvånad över hur brant och högt det var. Vi fick hjälpa varandra upp. En fick vara där uppe och dra de andra och en nedanför som kunde guida en vart man kunde sätta fötterna. Det är tveksamt om man hade klarat att klättra ensam. Väl uppe kikade vi ner i en djup ravin, känslan var hissnande.

Nu såg vi grotthålet, halvt dolt bakom kronan av ett fikonträd. Det blev lite klättring även de sista metrarna. Väl uppe i grottan möttes vi av ett svalkande mörker. En aning ljus silades in genom ett stort hål, som när vi kikade ut genom, såg hela vår vandringsväg genom dalgången ända ner till det turkosa havet. Det var minst sagt fantastiskt att se. Att klättra ner var dock såklart ännu svårare än upp och vi fick i princip hissa ner varandra. Nu var vi även ganska trötta så vi fick vara noga med var vi satte fötterna, det var lätt att man sladdrade till med de trötta benen. Vägen genom dalgången var som en ända lång nedförsbaka och det frestade på i benen. I vissa nedförsbackar gick vi t.o.m. baklänges för att spara knäna. Väl framme i vårt Votsalakia konstaterade vi att vi hade druckit upp vart ända droppe av våra sex liter vatten vi burit med oss och jag tror egentligen att vi hade behövt få i oss ännu mer vätska. När våra fjorton dagar på Samos var slut kunde vi skrattande slå fast att vi hade valt den absolut hetaste dagen för vårt lilla grottäventyr.